Kärlek?
Idag skrev vi engelska-uppsats om Romeo och Julia, vi fick välja att resonera kring True Motherhood - om Julias biologiska mamma som inte brydde sig om sin dotter, och the nurse som alltid tagit hand om Julia och älskade henne. Eller om True Love, som jag valde - om vad man fann intressant och lockande i berättelsen och även hur ungdomar i dagens samhälle är "förberedda" på kärlek.
Jag är inget fan av drama och teatrar och tyckte heller inte om filmen, tyckte den var långtråkig och förstod inte alls det vackra i deras kärlek. Eller rättare sagt, det känns så vanligt! Förbjuden kärlek, man kan inte vara med den man älskar, det är den absolut vanligaste handlingen i berättelser, sagor, historier, böcker och filmer om kärlek.
Jag har heller aldrig varit speciellt "into" romantik som många av mina vänner är, de tyckte filmen var jättefin och deras syn på kärlek är ungefär att de tror att de ska vara tillsammans med sina nuvarande pojkvänner för evigt? Alla människor borde förstå att är man 17 år så kommer oftast inte ens nuvarande pojkvän vara den man gifter sig med! Men det låter så på vissa av mina vänner, snackar de ett år framåt i tiden, räknar de med sina pojkvänner, snackar de 10 år fram i tiden, räknar de också med sina nuvarande pojkvänner även då! Hade jag varit tillsammans med någon nu hade jag vetat att det inte hade varit för evigt mellan oss, att det hade tagit slut någon gång, efter ett halvår eller ett år eller tre år kvittar, men det hade tagit slut förr eller senare. Men vad spelar det egentligen för roll, för det är just nu man vill ha varandra, det är nu man vill vara med varandra, allt som räknas är nu. Därför förstår jag mig inte på människor som tror sig se och inbillar sig hela sin framtid med sin nuvarande pojkvän. Även om man känner jättestarka känslor nu kan de förändras inom en kort period fastän man inte tror det själv, ingen kan veta säkert att samma starka känslor kommer finnas kvar efter ett år. Blir så trött på människor som inte inser det!
Kanske är det så att jag inte förstår eftersom jag aldrig varit riktigt kär, jag har aldrig haft ett seriöst förhållande och jag har aldrig varit kär på riktigt, så jag kanske inte förstår att är man kär i någon så tror man seriöst på att det ska hålla livet ut? Jag tycker det verkar korkat och jävligt naivt men jag kan ha fel.
Jag är inget fan av drama och teatrar och tyckte heller inte om filmen, tyckte den var långtråkig och förstod inte alls det vackra i deras kärlek. Eller rättare sagt, det känns så vanligt! Förbjuden kärlek, man kan inte vara med den man älskar, det är den absolut vanligaste handlingen i berättelser, sagor, historier, böcker och filmer om kärlek.
Jag har heller aldrig varit speciellt "into" romantik som många av mina vänner är, de tyckte filmen var jättefin och deras syn på kärlek är ungefär att de tror att de ska vara tillsammans med sina nuvarande pojkvänner för evigt? Alla människor borde förstå att är man 17 år så kommer oftast inte ens nuvarande pojkvän vara den man gifter sig med! Men det låter så på vissa av mina vänner, snackar de ett år framåt i tiden, räknar de med sina pojkvänner, snackar de 10 år fram i tiden, räknar de också med sina nuvarande pojkvänner även då! Hade jag varit tillsammans med någon nu hade jag vetat att det inte hade varit för evigt mellan oss, att det hade tagit slut någon gång, efter ett halvår eller ett år eller tre år kvittar, men det hade tagit slut förr eller senare. Men vad spelar det egentligen för roll, för det är just nu man vill ha varandra, det är nu man vill vara med varandra, allt som räknas är nu. Därför förstår jag mig inte på människor som tror sig se och inbillar sig hela sin framtid med sin nuvarande pojkvän. Även om man känner jättestarka känslor nu kan de förändras inom en kort period fastän man inte tror det själv, ingen kan veta säkert att samma starka känslor kommer finnas kvar efter ett år. Blir så trött på människor som inte inser det!
Kanske är det så att jag inte förstår eftersom jag aldrig varit riktigt kär, jag har aldrig haft ett seriöst förhållande och jag har aldrig varit kär på riktigt, så jag kanske inte förstår att är man kär i någon så tror man seriöst på att det ska hålla livet ut? Jag tycker det verkar korkat och jävligt naivt men jag kan ha fel.
Kommentarer
Trackback
