Vad ska man göra när man har tusen tankar i hjärnan?
Känner hela tiden att jag behöver skriva av mig allt jag känner men jag känner alldeles för mycket
Jag ligger vaken varje natt och tänker.
När fan är det min tur att vara lycklig?
Lycka, när kände jag den känslan sist?
När kände jag äkta glädje sist? Då när man verkligen älskar livet.
Har jag ens någonsin gjort det?
Ibland känns det som någonting kväver mig
Och ibland känns det som att det bara är mitt hjärta som slår av ren mekanism
Jag ligger vaken varje natt och tänker.
När fan är det min tur att vara lycklig?
Lycka, när kände jag den känslan sist?
När kände jag äkta glädje sist? Då när man verkligen älskar livet.
Har jag ens någonsin gjort det?
Ibland känns det som någonting kväver mig
Och ibland känns det som att det bara är mitt hjärta som slår av ren mekanism
IFALL JAG HADE DIG HADE JAG INTE RAMLAT MER
Tusen känslor och tusen tankar precis under ytan
Det var inte meningen att såra dig, om det nu var det jag gjorde. Jag har tänkt på det nästan varje dag. Det var inte meningen att det skulle bli såhär. Vågar inte ta kontakt för det känns som att du inte vill ha med mig att göra längre.
Jag minns fortfarande allt i detalj från den kvällen.
Det var inte meningen att såra dig, om det nu var det jag gjorde. Jag har tänkt på det nästan varje dag. Det var inte meningen att det skulle bli såhär. Vågar inte ta kontakt för det känns som att du inte vill ha med mig att göra längre.
Jag minns fortfarande allt i detalj från den kvällen.
De säger ”aldrig utan dig” men jag säger aldrig med dig
Varför hör du av dig ytterligare en gång?
Var det inte så här vi ville ha det; vi slutar existera i varandras världar så slipper du mig, för vem vill ha att göra med jobbiga personer? Och jag glömmer bort dig och har ingen att vara ledsen över.
We're doin' good without each other, I'm doin' fine without you!
Du ska veta att du inte har mig runt lillfingret längre, och att jag inte längre kommer när du vill. Du kan inte längre leka med mig och mina känslor för varken jag eller mina känslor finns kvar för dig längre.
Var det inte så här vi ville ha det; vi slutar existera i varandras världar så slipper du mig, för vem vill ha att göra med jobbiga personer? Och jag glömmer bort dig och har ingen att vara ledsen över.
We're doin' good without each other, I'm doin' fine without you!
Du ska veta att du inte har mig runt lillfingret längre, och att jag inte längre kommer när du vill. Du kan inte längre leka med mig och mina känslor för varken jag eller mina känslor finns kvar för dig längre.
Det känns som en evighet sedan vi sist pratade
I can't say I ain't missing you
:(
Ibland brister man bara för småsaker..
Time for bed
Why is everything so hard? And why do I keep thinkin' and thinkin' and thinkin' about you?
Why can't I forget you?
Sen kväll som vanligt, men eftersom idrotten imorgon är inställd börjar vi inte förrän 11:25, so damn nice! Good night
Good night
Skola imorgon igen, förstår inte varför jag alltid sitter uppe så sent på nätterna när det är skola dagen därpå, det är verkligen inte bra, min sömnbrist och mina sömnbesvär påverkar mig hårt både psykiskt och fysiskt.
Livet är en dans med svåra steg
Godmorgon, jag är vaken nu och har precis ätit frukost, nybakade bullar från bageriet och kaffe.
Idag måste jag verkligen städa mitt rum och organisera mina kläder som ligger slängda exakt överallt, och så måste jag verkligen försöka hinna med att göra alla mina skolarbeten som jag inte ens börjat på under lovet.
Det känns inte som att vi har haft en veckas lov, dagarna har gått så snabbt men jag har egentligen inte gjort någonting alls.
Jag undrar när jag kommer få tid till att leva, verkligen känna att jag lever, när kommer jag få känna mig lycklig igen?
Jag tror att senast jag kände mig lycklig och mådde bra under en lång tid utan några svackor, var förra sommaren, sommarlovet mellan 9:an och gymnasiet. Jag hade haft ett underbart sista år med min klass och mina andra vänner i skolan, jag hade kämpat upp mina betyg från att inte ha brytt mig alls om skolan tidigare, jag och några tjejkompisar blev en liten grupp som umgicks varje dag på sommarlovet och gjorde allt tillsammans, ibland var vi såklart med andra tjejkompisar och killkompisar också, men vi hade verkligen så jävla roligt tillsammans. Jag kom in på skolan och linjen jag ville, även om det var med knapp marginal, men jag lyckades i alla fall.
Men sedan jag började gymnasiet har det endast varit stress och prestationsångest, jag har mått dåligt över att jag inte hinner med mitt sociala liv, ångest, problem och människor som får mig att må dåligt.
Och när man inte mår bra, när man inte hinner träffa sina vänner som får en att må bra, när man inte hinner leva, så är det svårt att orka göra det man måste, som t. ex att prestera bra i skolan.
Inte ens i somras kände jag att jag levde, jag slappnade aldrig av, det var inte så att jag tänkte på det eller var medveten om det, men stressen, ångesten och prestationsångesten släppte aldrig, den fanns alltid där som en dålig energi i min kropp som hindrade mig från att riktigt leva och må bra.
Idag måste jag verkligen städa mitt rum och organisera mina kläder som ligger slängda exakt överallt, och så måste jag verkligen försöka hinna med att göra alla mina skolarbeten som jag inte ens börjat på under lovet.
Det känns inte som att vi har haft en veckas lov, dagarna har gått så snabbt men jag har egentligen inte gjort någonting alls.
Jag undrar när jag kommer få tid till att leva, verkligen känna att jag lever, när kommer jag få känna mig lycklig igen?
Jag tror att senast jag kände mig lycklig och mådde bra under en lång tid utan några svackor, var förra sommaren, sommarlovet mellan 9:an och gymnasiet. Jag hade haft ett underbart sista år med min klass och mina andra vänner i skolan, jag hade kämpat upp mina betyg från att inte ha brytt mig alls om skolan tidigare, jag och några tjejkompisar blev en liten grupp som umgicks varje dag på sommarlovet och gjorde allt tillsammans, ibland var vi såklart med andra tjejkompisar och killkompisar också, men vi hade verkligen så jävla roligt tillsammans. Jag kom in på skolan och linjen jag ville, även om det var med knapp marginal, men jag lyckades i alla fall.
Men sedan jag började gymnasiet har det endast varit stress och prestationsångest, jag har mått dåligt över att jag inte hinner med mitt sociala liv, ångest, problem och människor som får mig att må dåligt.
Och när man inte mår bra, när man inte hinner träffa sina vänner som får en att må bra, när man inte hinner leva, så är det svårt att orka göra det man måste, som t. ex att prestera bra i skolan.
Inte ens i somras kände jag att jag levde, jag slappnade aldrig av, det var inte så att jag tänkte på det eller var medveten om det, men stressen, ångesten och prestationsångesten släppte aldrig, den fanns alltid där som en dålig energi i min kropp som hindrade mig från att riktigt leva och må bra.
