eliselinden

Jag faller tillbaka och känslan i min mage gör ont, ont, ont


"Varför får jag alltid ångest o är säker på att jag kommer falla
när allt för inte alls längesedan kändes så jävla bra?
Trodde saker skulle bli bra, att det skulle bli lätt
men det verkar visa sig bli motsatsen"

Detta skrev jag i våras, har sparat vissa delar från min gamla blogg i ett dokument när jag raderade den, vilket jag ångrar så starkt nu, varför raderar jag gamla tankar och känslor? Jag kan ändå aldrig fly från dem, och det hade varit intressant att kolla tillbaka och se vad man kände när man var 13-14 år då jag började skriva mina första bloggar..

Den här texten skrev jag några veckor efter jag kommit hem från Spanien, där allt kändes så jävla bra, det var som en paus från verkligheten. När jag sedan kom hem igen kom såklart verkligheten ikapp, all prestationsångest och ångest. Bara ett par veckor efter denna texten skrev jag "jag har fallit nu". Jag mådde så dåligt, jag orkade verkligen inte mer, jag skrattade inte på flera veckor, jag var helt passiv, orkade inte gå till skolan ens och när jag väl var där orkade jag inte prata med mina vänner. Som tur var gick det över när alla prov var över och sommarlovet började, jag önskar att jag aldrig skulle behöva känna så igen..

Nu har jag äntligen lite tid att skriva av mig..

Jag har fortfarande sömnproblem, svårt att somna. Perioderna brukar vara korta, men denna gången har det varat ett tag, men det har ju sin anledning.. Så i onsdags-torsdagsnatt vid 01:45 tiden låg jag i min säng försökte somna, när min mobil ringer. Det är V och han frågar ifall jag kan komma till Två kockar där han och några andra killkompisar sitter och dricker. Så jag säger "nej V-----, jag har skola imorgon, jag måste sova, jag kan inte missa mer i skolan nu, jag har hög frånvaro redan" och han säger "okej men hör av dig när du har  tid och kan ses, för vi sa ju att vi skulle träffas innan jag åker till Barcelona men du har aldrig tid" och sedan lägger vi på. Jag ligger i min säng i fem minuter och tänker, men egentligen, varför inte? Visst, jag har skola imorgon, men jag ligger ju ändå här och försöker sova men jag somnar ju aldrig, varför inte gå och träffa dem, göra något istället? Så jag ringer upp V och säger att jag kommer i alla fall.
När jag kommer dit snackar jag först med alla fyra killar en liten stund, får lite uppdates om vad som händer i deras liv eftersom jag aldrig umgås med dem i vanliga fall, ni vet man ger ett trevligt intryck fastän man inte bryr sig alls och inte kommer ha någon nytta av att veta det och glömmer bort det i samma sekund man får höra det nästan.
Sedan säger då V att han vill prata själv med mig och vi går och sätter oss i restaurangdelen av krogen, där han ber mig sätta mig brevid honom istället för mitt emot honom, sedan börjar han ge mig kärleksförklaringar eller vad man ska kalla det för. T. ex att han tror att vi hade passat jättebra tillsammans och hade kunnat ha jättekul tillsammans, att han tyckt om mig mer än som vän alla fyra år vi känt varandra, men att han vetat att jag bara sett honom som en kompis och därför inte visat att han gillar mig. Eftersom jag har väldigt svårt att tro på killar när de snackar känslor ställde jag lite följdfrågor till honom, okej jag har märkt att han gillat mig mer än som kompis under tiden vi har varit vänner men jag har aldrig varit intresserad av honom, han är verkligen inte min typ av kille, men jag frågade honom i alla fall varför säger du detta nu när du ska åka till Barcelona om två veckor och stanna borta i fyra månader? Varför har du inte sagt det innan, varför har du inte sagt det direkt till mig? Varför har varit tillsammans med andra tjejer under tiden om du gillat mig hela tiden som du säger, du har väll varit kär i tjejerna du varit tillsammans med.. osv. Han gav sjukt dumma svar, jag ogillar verkligen osmarta killar, speciellt killar som inte har framtiden planerad och inte lyckas med det de vill, och bara chansar inför framtiden. Men jag sa till honom om du är en man när du kommer hem från Barcelona kan vi se då, haha! Han sa att jag sa saker som kändes som en kniv i hjärtat på honom men jag sa bara ärligt vad jag tycker, han måste faktiskt kunna ta sanningen, jag blir så sjukt trött på såna killar, jag menar vad trodde han egentligen själv? Att jag ska börja tycka om honom och bli hans flickvän på en sekund eller? Man kan inte styra över sina känslor, man kan inte bestämma vad man ska känna, men han fattade inte ens vad jag menade. Sedan ville de andra killarna gå så vi hade inte tid att snacka mer, får se ifall jag träffar honom i nyktert tillstånd innan han åker, känner dock att jag inte har någon direkt lust till det.

Man pallar inte vara en stark människa hela tiden när varje liten motgång avlöser den förra gång på gång.

Ibland brister man bara för småsaker..

Jag vill inte inse att det verkligen faktiskt är såhär. Och jag undrar fortfarande vem tjejen du väntar på bussen med är.

Vaknade för en liten stund sedan, har en konstig känsla i kroppen. När man precis är helt nyvaken är man för dryg för att känna något, men sedan känner man hur den här känslan intar hela kroppen..
Jag har tusen känslor och tusen tankar precis under ytan, men ändå känner jag mig så tom. Han har varit det första jag tänker på när jag vaknat den senaste veckan.

Har det behövts såhär mycket tid för att förstå att jag inte passar in i dina ramar eller du har vetat det hela tiden? Varför har du slösat så mycket tid på mig när du kunde varit med någon bättre? Någon du tyckt mer om? Varför har du velat leka såhär med mina känslor, varför har du velat såra mig? Vad är det som får dig att tycka att det är kul? Vad är det som har fått dig att tycka att jag förtjänar allt det här? Vad är det som har fått dig att tycka att det har varit värt all tid du lagt ner?

Vet du vad, du kan verkligen dra åt helvete. Jag vill inte veta något, jag vill inte höra dig säga något. Jag vill bara ha bort dig ur mitt liv, glömma dig

Jag vet nu, tack jag vet nu och det räcker nu, det gör verkligen det. Jag ska bara verkligen förstå nu hur du hela tiden har sett på mig, det kommer göra ont som fan men efter det så kommer du försvinna från mina tankar, jag lovar dig. Jag hoppas att du aldrig mer hör av dig till mig igen, det är ju egentligen så vi vill ha det, eller hur?

"Jag vill inte prata med dig mer för du är jobbig och det vet du själv" Varför prata med mig från början om du nu tycker att jag är jobbig, varför träffa mig om jag är jobbig? Snälla hör bara aldrig mer av dig och jag lovar dig, du ska aldrig mer behöva tycka att jag är jobbig, du ska aldrig mer behöva ha med mig att göra.

Så mycket tid vi har slösat på varandra, har inte du också tänk på det, känt det? Vi har verkligen bara slösat varandras tid.

Dina ord bevisar verkligen att du inte tycker om mig det minsta, att allting bara varit ett spel.

Jag har förstått nu vad det är du faktiskt velat hela tiden, jag kan säga att du har lyckats jävligt bra, flera gånger om, jag önskar att du kunde vara nöjd nu

Maybe if you say it straight to me that you don't really want or like me, I think I'll have easier to let you go. Why do you still have to play games with me? It's hard enough, you've hurt me enough already, I really think it's enough now, I don't want this anymore, I can't stand it no more, it feels like heartache through the whole body..

Jag fattar inte vad du får ut av det, hur kan det kännas så jävla bra att du har mig runt lillfingret och vet att jag kommer när du vill, vet att du kan leka med mig och mina känslor hur mycket du vill, hur kan det kännas så jävla bra för dig?

Vet du att du sårar mig genom de minsta sakerna, att jag hatar när jag inte vet vad du gör för att jag är rädd för att du är med någon annan än mig, att ni gör något som skulle få mig att gå sönder ifall jag fick veta att det var så?

Hejhej! Idag har jag inte haft en så bra dag.. Trött och inget bra humör osv, när jag kom hem somnade jag och sov tills halv åtta, har varit sjukt dryg sedan dess, man känner sig inte riktigt vaken, önskar bara jag kunde få ordentlig sömn någon gång, hatar mina sömnproblem.
Inatt vaknade jag gråtandes av att jag drömde att jag och min pappa började bråka och skrika på varandra för att pappa blev arg för att jag gjorde något fel när jag övningskörde och jag blev ledsen, usch hatar att bråka med min familj mer än något annat.

Jag förstår inte, jag har svårt för att gå och lägga mig, när jag har gått och lagt mig har jag svårt för att somna och kan ligga vaken och vrida mig i timmar och ibland känner jag ångest inför saker som besvärar mig, när jag väl har somnat kan jag ibland vakna upp med jämna mellanrum och ibland kan jag inte somna om direkt.
Jag har väldigt oroliga drömmar, mitt sinnestillstånd i drömmen är oroligt och jag känner en orolighetskänsla i kroppen, men jag tror det är som jag drömmer om mina rädslor och andra saker jag är besvärad över, har problem med, inte vet hur jag ska resonera över, det sägs ju att hjärnan bearbetar känslor och händelser i ens drömmar.
Jag minns förra veckan när jag sov hos honom, jag drömde först om ett ämne i skolan, kanske psykologi, sedan vaknade jag upp lätt och somnade om direkt igen och då började jag istället drömma om matte, sedan efter samma process ännu en gång, om historia.
Och förra veckan till och från Göteborg somnade jag i bilen och jag drömde om honom hela tiden, jag vaknade till med jämna mellanrum men såfort jag föll i sömn igen var det han han han. Minns inte exakt vad jag drömde, det var nog en väldigt osammanhängande dröm utan riktig handling, mycket orolighetskänslor, antagligen för att det inte kändes så bra mellan oss just då.

Och när jag inte har drömmar som hade kunnat vara realistiska eller som på något sätt har med verkligheten att göra, är det verkligen konstiga drömmar. En dröm jag verkligen minns och som även har återkommit en gång är vita cartoon-kaniner utan något som helst 3D-utseende utan de är bara helt platta, som springer mot min synvinkel medan jordgloben ser ut att snurra bakåt, jag ser det alltså från en rymdvinkel men ändå nära. Jordgloben är mörkgrön, bakgrunden/rymden svart, och på marken finns typiska cartoon-blommor i blått, rosa och gult. Det händer inget annat än att kaninerna springer emot mig. Jag menar, vad ska en sån dröm betyda? Eller är det bara ett tecken på att jag är helt störd?

Även återkommande drömmar jag hade när jag var liten har återkommit igen några gånger under de senaste åren också, betyder det något?


Även om det inte finns någon riktig vetenskap bakom drömmar och drömtydning fascinerar det mig verkligen, det finns så många frågor utan något verkligt säkert svar, man kan bara gissa och reflektera.

Sen kväll som vanligt, men eftersom idrotten imorgon är inställd börjar vi inte förrän 11:25, so damn nice! Good night

Skola imorgon igen, förstår inte varför jag alltid sitter uppe så sent på nätterna när det är skola dagen därpå, det är verkligen inte bra, min sömnbrist och mina sömnbesvär påverkar mig hårt både psykiskt och fysiskt.

Godmorgon, jag är vaken nu och har precis ätit frukost, nybakade bullar från bageriet och kaffe.
Idag måste jag verkligen städa mitt rum och organisera mina kläder som ligger slängda exakt överallt, och så måste jag verkligen försöka hinna med att göra alla mina skolarbeten som jag inte ens börjat på under lovet.

Det känns inte som att vi har haft en veckas lov, dagarna har gått så snabbt men jag har egentligen inte gjort någonting alls.
Jag undrar när jag kommer få tid till att leva, verkligen känna att jag lever, när kommer jag få känna mig lycklig igen?

Jag tror att senast jag kände mig lycklig och mådde bra under en lång tid utan några svackor, var förra sommaren, sommarlovet mellan 9:an och gymnasiet. Jag hade haft ett underbart sista år med min klass och mina andra vänner i skolan, jag hade kämpat upp mina betyg från att inte ha brytt mig alls om skolan tidigare, jag och några tjejkompisar blev en liten grupp som umgicks varje dag på sommarlovet och gjorde allt tillsammans, ibland var vi såklart med andra tjejkompisar och killkompisar också, men vi hade verkligen så jävla roligt tillsammans. Jag kom in på skolan och linjen jag ville, även om det var med knapp marginal, men jag lyckades i alla fall.

Men sedan jag började gymnasiet har det endast varit stress och prestationsångest, jag har mått dåligt över att jag inte hinner med mitt sociala liv, ångest, problem och människor som får mig att må dåligt.

Och när man inte mår bra, när man inte hinner träffa sina vänner som får en att må bra, när man inte hinner leva, så är det svårt att orka göra det man måste, som t. ex att prestera bra i skolan.

Inte ens i somras kände jag att jag levde, jag slappnade aldrig av, det var inte så att jag tänkte på det eller var medveten om det, men stressen, ångesten och prestationsångesten släppte aldrig, den fanns alltid där som en dålig energi i min kropp som hindrade mig från att riktigt leva och må bra.