Varför hör du av dig ytterligare en gång?

Var det inte så här vi ville ha det; vi slutar existera i varandras världar så slipper du mig, för vem vill ha att göra med jobbiga personer? Och jag glömmer bort dig och har ingen att vara ledsen över.

We're doin' good without each other, I'm doin' fine without you!

Du ska veta att du inte har mig runt lillfingret längre, och att jag inte längre kommer när du vill. Du kan inte längre leka med mig och mina känslor för varken jag eller mina känslor finns kvar för dig längre.

Idag skrev vi engelska-uppsats om Romeo och Julia, vi fick välja att resonera kring True Motherhood - om Julias biologiska mamma som inte brydde sig om sin dotter, och the nurse som alltid tagit hand om Julia och älskade henne. Eller om True Love, som jag valde - om vad man fann intressant och lockande i berättelsen och även hur ungdomar i dagens samhälle är "förberedda" på kärlek.

Jag är inget fan av drama och teatrar och tyckte heller inte om filmen, tyckte den var långtråkig och förstod inte alls det vackra i deras kärlek. Eller rättare sagt, det känns så vanligt! Förbjuden kärlek, man kan inte vara med den man älskar, det är den absolut vanligaste handlingen i berättelser, sagor, historier, böcker och filmer om kärlek.

Jag har heller aldrig varit speciellt "into" romantik som många av mina vänner är, de tyckte filmen var jättefin och deras syn på kärlek är ungefär att de tror att de ska vara tillsammans med sina nuvarande pojkvänner för evigt? Alla människor borde förstå att är man 17 år så kommer oftast inte ens nuvarande pojkvän vara den man gifter sig med! Men det låter så på vissa av mina vänner, snackar de ett år framåt i tiden, räknar de med sina pojkvänner, snackar de 10 år fram i tiden, räknar de också med sina nuvarande pojkvänner även då! Hade jag varit tillsammans med någon nu hade jag vetat att det inte hade varit för evigt mellan oss, att det hade tagit slut någon gång, efter ett halvår eller ett år eller tre år kvittar, men det hade tagit slut förr eller senare. Men vad spelar det egentligen för roll, för det är just nu man vill ha varandra, det är nu man vill vara med varandra, allt som räknas är nu. Därför förstår jag mig inte på människor som tror sig se och inbillar sig hela sin framtid med sin nuvarande pojkvän. Även om man känner jättestarka känslor nu kan de förändras inom en kort period fastän man inte tror det själv, ingen kan veta säkert att samma starka känslor kommer finnas kvar efter ett år. Blir så trött på människor som inte inser det!

Kanske är det så att jag inte förstår eftersom jag aldrig varit riktigt kär, jag har aldrig haft ett seriöst förhållande och jag har aldrig varit kär på riktigt, så jag kanske inte förstår att är man kär i någon så tror man seriöst på att det ska hålla livet ut? Jag tycker det verkar korkat och jävligt naivt men jag kan ha fel.

Jag faller tillbaka och känslan i min mage gör ont, ont, ont


"Varför får jag alltid ångest o är säker på att jag kommer falla
när allt för inte alls längesedan kändes så jävla bra?
Trodde saker skulle bli bra, att det skulle bli lätt
men det verkar visa sig bli motsatsen"

Detta skrev jag i våras, har sparat vissa delar från min gamla blogg i ett dokument när jag raderade den, vilket jag ångrar så starkt nu, varför raderar jag gamla tankar och känslor? Jag kan ändå aldrig fly från dem, och det hade varit intressant att kolla tillbaka och se vad man kände när man var 13-14 år då jag började skriva mina första bloggar..

Den här texten skrev jag några veckor efter jag kommit hem från Spanien, där allt kändes så jävla bra, det var som en paus från verkligheten. När jag sedan kom hem igen kom såklart verkligheten ikapp, all prestationsångest och ångest. Bara ett par veckor efter denna texten skrev jag "jag har fallit nu". Jag mådde så dåligt, jag orkade verkligen inte mer, jag skrattade inte på flera veckor, jag var helt passiv, orkade inte gå till skolan ens och när jag väl var där orkade jag inte prata med mina vänner. Som tur var gick det över när alla prov var över och sommarlovet började, jag önskar att jag aldrig skulle behöva känna så igen..

Nu har jag äntligen lite tid att skriva av mig..

Jag har fortfarande sömnproblem, svårt att somna. Perioderna brukar vara korta, men denna gången har det varat ett tag, men det har ju sin anledning.. Så i onsdags-torsdagsnatt vid 01:45 tiden låg jag i min säng försökte somna, när min mobil ringer. Det är V och han frågar ifall jag kan komma till Två kockar där han och några andra killkompisar sitter och dricker. Så jag säger "nej V-----, jag har skola imorgon, jag måste sova, jag kan inte missa mer i skolan nu, jag har hög frånvaro redan" och han säger "okej men hör av dig när du har  tid och kan ses, för vi sa ju att vi skulle träffas innan jag åker till Barcelona men du har aldrig tid" och sedan lägger vi på. Jag ligger i min säng i fem minuter och tänker, men egentligen, varför inte? Visst, jag har skola imorgon, men jag ligger ju ändå här och försöker sova men jag somnar ju aldrig, varför inte gå och träffa dem, göra något istället? Så jag ringer upp V och säger att jag kommer i alla fall.
När jag kommer dit snackar jag först med alla fyra killar en liten stund, får lite uppdates om vad som händer i deras liv eftersom jag aldrig umgås med dem i vanliga fall, ni vet man ger ett trevligt intryck fastän man inte bryr sig alls och inte kommer ha någon nytta av att veta det och glömmer bort det i samma sekund man får höra det nästan.
Sedan säger då V att han vill prata själv med mig och vi går och sätter oss i restaurangdelen av krogen, där han ber mig sätta mig brevid honom istället för mitt emot honom, sedan börjar han ge mig kärleksförklaringar eller vad man ska kalla det för. T. ex att han tror att vi hade passat jättebra tillsammans och hade kunnat ha jättekul tillsammans, att han tyckt om mig mer än som vän alla fyra år vi känt varandra, men att han vetat att jag bara sett honom som en kompis och därför inte visat att han gillar mig. Eftersom jag har väldigt svårt att tro på killar när de snackar känslor ställde jag lite följdfrågor till honom, okej jag har märkt att han gillat mig mer än som kompis under tiden vi har varit vänner men jag har aldrig varit intresserad av honom, han är verkligen inte min typ av kille, men jag frågade honom i alla fall varför säger du detta nu när du ska åka till Barcelona om två veckor och stanna borta i fyra månader? Varför har du inte sagt det innan, varför har du inte sagt det direkt till mig? Varför har varit tillsammans med andra tjejer under tiden om du gillat mig hela tiden som du säger, du har väll varit kär i tjejerna du varit tillsammans med.. osv. Han gav sjukt dumma svar, jag ogillar verkligen osmarta killar, speciellt killar som inte har framtiden planerad och inte lyckas med det de vill, och bara chansar inför framtiden. Men jag sa till honom om du är en man när du kommer hem från Barcelona kan vi se då, haha! Han sa att jag sa saker som kändes som en kniv i hjärtat på honom men jag sa bara ärligt vad jag tycker, han måste faktiskt kunna ta sanningen, jag blir så sjukt trött på såna killar, jag menar vad trodde han egentligen själv? Att jag ska börja tycka om honom och bli hans flickvän på en sekund eller? Man kan inte styra över sina känslor, man kan inte bestämma vad man ska känna, men han fattade inte ens vad jag menade. Sedan ville de andra killarna gå så vi hade inte tid att snacka mer, får se ifall jag träffar honom i nyktert tillstånd innan han åker, känner dock att jag inte har någon direkt lust till det.

Man pallar inte vara en stark människa hela tiden när varje liten motgång avlöser den förra gång på gång.

Ibland brister man bara för småsaker..

Jag vill inte inse att det verkligen faktiskt är såhär. Och jag undrar fortfarande vem tjejen du väntar på bussen med är.

Vaknade för en liten stund sedan, har en konstig känsla i kroppen. När man precis är helt nyvaken är man för dryg för att känna något, men sedan känner man hur den här känslan intar hela kroppen..
Jag har tusen känslor och tusen tankar precis under ytan, men ändå känner jag mig så tom. Han har varit det första jag tänker på när jag vaknat den senaste veckan.

Har det behövts såhär mycket tid för att förstå att jag inte passar in i dina ramar eller du har vetat det hela tiden? Varför har du slösat så mycket tid på mig när du kunde varit med någon bättre? Någon du tyckt mer om? Varför har du velat leka såhär med mina känslor, varför har du velat såra mig? Vad är det som får dig att tycka att det är kul? Vad är det som har fått dig att tycka att jag förtjänar allt det här? Vad är det som har fått dig att tycka att det har varit värt all tid du lagt ner?